almajohanna

Jag gör detta för honom. Inte för mig. Men tänk om jag inte är stark nog att vara hans. Stark nog att vara här. Sakta sakta går jag sönder. Försöker reparera. Går sönder igen. Om och om igen. Men hur många gånger kan man laga något som är trasigt. Hur mycket kan man låtsas att det är helt när det egentligen känns som att allt är i tusen bitar. Hur vet man vart man hör hemma när man inte vet vad som är hem.

Han är inte som alla andra.

 

Jag var helt säker på att han var. Det var väl därför jag inte brydde mig. Uppskattade. Så som jag har blivit behandlat förr och blivit sårad, jag var inte den personen längre. Jag var förändrad, självsäker och gjorde precis vad jag själv ville. Utan att bry mig om de runtomkring. Alla ville ha mig och jag älskade det. Tvärtemot hur det brukade vara var jag nu den som hade kontroll. Trodde jag. Det var precis tvärtom. Så som jag agerade, det är inte kontroll eller makt, det är tvärt emot. Att vara svag och osäker. Jag var så osäker. Allt jag behövde var bekräftelse. Och jag fick det. Jag fick hur mycket bekräftelse jag ville. På helt fel sätt.

 

Men han var inte som alla andra.

 

Och när jag väl såg det.

 

Alldeles för sent

Det känns som cancer. Som äter upp mig från insidan. Jag kan känna varenda cell gör ont. Men ingen skulle tro mig, ingen skulle lyssna. Vem skulle bry sig, eller ta mig på allvar? Men det är på riktigt, jag kan ju känna det så starkt. Jag dör men jag vet inte varför. Är det som ingen kan se mindre verkligt?

Im so sick and tired of waiting around

Ever since I met you

All I have been doing is putting myself on hold

and waiting 

Waitng for you to come trough

Waitng for things to come trough

Im waiting

Waiting 

Waiting

Propably my own fault

For not taking responsibility myself

Obviosuly

At least that is what you would say

But are we not two

Two people in this together

Im either the lonliest girl in the world

Or the most loved one

But if I had it my way

And not your way

I would not be close to where I am right now

Waiting around

Whiping my own tears

For what

Happy anniversary Johanna. Happy jävla anniversary. Varför kan jag inte bara vara lycklig med livet? Varför kan jag inte bara nöja mig? Eller varför kan saker och ting inte bara falla på plats? Jag är så jävla olycklig med allt. Allt. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Ingenting är som det ska vara och allt känns omöjligt. Det är väl inte meningen att livet ska vara såhär.. Det känns som jag kämpar och kämpar i movind. Jag kommer ingenstans längre. Idag har varit en utav de värsta dagarna någonsin. Och jag är helt jävla ensam.

Vart är jag. Vem är jag. Vad gör jag. ?????

 

I have been stuck in the same place for soon to be a year. And im not getting anywhere, am I. Walking around, waiting for something to happen. Decisions to be made. For me. Or by me? Im not sure. Something needs to happen. Soon. Now. I cant stand around waiting anymore, I cant be unsure about where I am heading anymore. Im sick of not knowing. Im sick of waiting. Im not even sure what I am waiting for anymore. 

Breaking point has to come soon. It has to come now. I cant live like this anymore. 

And I love him for all those small things he does. That he might not even think I will notice. Like cleaning up the room before I arrive, or changing to fresh sheets. Putting those veggies in the fridge. All those small simple things, the more I think of them the more it matters.

 

 

And yes, I might ask for to much, and yes I might be demanding and needy. I know it, but I mean so well. And he never says a thing. Never one single complain. Sometimes I look at him and think for myself how can I possibly be so lucky? What a cliché right.. Next minute I despise him for not living up to the dreams and wishes I paint in my head. But I will know he would do anything I ask.. But I just can not bare myself to ask for more that is already more than enough.

Att aldrig bli nöjd. Aldrig hitta en fast punkt att stanna på. Leva i nuet och bara andas. Vara glad för stunden. Lycklig. Måste ständigt sträva efter något nytt. Aldrig stanna upp. Stress. Bom så föll jag.

Somnar ensam i min queen size bed. Vaknar upp lika ensam. Läser ett meddelande 'I'm home now baby, night.' 03.50. Gäspar. Tar en dusch, smörjer omsorgsfullt in mig i en utav mina många krämer. Går igenom mina rutiner extra noga. Lagar frukost, sätter mig i solen och försöker njuta av stunden. Väntar. Det är extra varmt idag. Mitt i vintern men säkert än 25 grader i solen. Kollar mig i speglen. Har fått fräknar på näsan.

 

Jag har inte vart den lättaste på sistonde. Men att konstant bli besivken gör de flesta en aning bitter. Kanske är det bara jag försöker jag intala mig själv. Jag som har alldeles för höga förväntningar. Crazy proposals and wishes. 'Constantly killing the mood with your crazy proposals and wishes.' Medvetet försöker jag tämja på gränserna för att få något tillbaka. Bara visa mig något. Något litet. Inga fler ord snälla.

 

Jag går och lägger mig ensam igen. Hoppas. På vadå? På mina drömmar och förväntningar? Ska man nöja sig och aldrig behöva be någon och bevisa? Jag ber väl inte om så mycket? Eller. Jag väntar. Att hoppas in i det sista. Och imorgon är min födelsedag.

Jag har börjat drömma om dig igen. Senaste veckan har jag vaknat nästan varje dag av att hjärtat slagit trippla slag och det är svårt att andas. Som när jag såg dig på gatan för ett tag sedan. Svär att alla runtomkring mig kunde höra mina hjärtslag när jag äntligen stannade efter mitt marathonlopp för att du inte skulle se. Han kollade på mig och frågade vad som precis hänt, jag kunde inte förklara någonting.

Dom klippte mitt hår idag. Kort. Som en liten pojke. Erik 11 bast. Har alltid drömt om det där guldiga Victoria's secret lockarna. Stirrade på mig själv i speglen. Hade en utekväll planerad, enda lediga kvällen på hela veckan. Ringde och sa att jag inte kunde komma. La mig ner undertäcket och bara grät och grät. Lilla pojken gråter. Åt en hel brieost. Ja jag skrev rätt, var och köpte en såndär rund fet jävel, inte ätit ost på flera månader. Och en påse vinäger chips som jag köpte för 2 dollar på rea. Och en halv burk chokladglass. Listan kan göras längre. Jag bara va med mig själv en hel kväll. Minns inte senast jag haft tid för något sånt, alla bara drar och sliter i mig finns ingen tid att tänka. Så ikväll har jag tänkt, för första gången på länge. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Och jag kan inte somna.

Det kan inte vara såhär för alltid. Och det är det som skrämmer mig. Jag är livrädd. För jag vet att någon gång så kommer verkligheten komma ifatt mig. Jag sprang ifrån den, fick ett ordentligt jävla försprång. Det var som att jag fick ett helt nytt blankt kapitel och jag kunde verkligen skapa precis det jag ville ha. Förvånansvärt nog så blev det så bra. Skrämmande bra. Senaste månaden har flygit förbi som en dröm, jag vågar inte ens tänka tillbaka. Fjärilar och bergochdalbanor. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka en sekund, känna efter hur jag mår.

 

Tänker jag tillbaka för långt är jag rädd att jag kommer minnas. Och jag vill inte minnas jag vill bara skapa nytt och aldrig komma hem. För jag mår ju så bra. Stå på ett dansgolv mitt i natten omringad av vänner som aldrig har gjort dig något ont, utan bara skrattar och lägger armen om dig när eran favoritlåt kommer på. Vakna upp till de vackraste bruna ögonen. Hålla handen framför alla och få höra varför det är just du.

 

Så stannar man upp för en sekund och tänker. Släpper glaset med vodka lime, torkar av mascaran och kryper ner under sitt eget lakan. Jag kan fortfarande falla. Lycka kan omöjligt vara för evigt. När som helst kan det ta slut. Det måste ta slut, det har gått i medvind alldeles för länge nu.

 

Så tillåter man sig själv att tänka. Jag är faktiskt lycklig, jag har aldrig mått såhär bra. Snart smäller det. Jag förtjänar inte att må såhär bra. Är jag tillräckligt stark för det här? Så sitter man där, livrädd och ensam mitt i natten. Och det som skrämmer än är inte något farligt. Utan faktiskt lyckan själv.

En gång så fick jag mitt hjärta krossat. Sådär stort så att jag inte trodde att jag skulle överleva. Bokstvligt talat. Men det var då och nu är det så längesen att allt jag minns är suddigt. Jag läkte, sakta, utan att jag riktigt märkte det själv. Men så hände det en gång till. Fast den här gången var det inte han som krossade mitt hjärta, det var jag som krossade mitt eget. Och hur ska man reparera sig från det då? Hur ska man förlåta sig själv? Kunna gå vidare från sig själv? Valet mellan dina drömmar och din kärlek. Det är ett val som ingen människa borde få göra. Mitt hjärta slits itur. Av ingen annan än mig själv. Aj.