En plats

Jag gör detta för honom. Inte för mig. Men tänk om jag inte är stark nog att vara hans. Stark nog att vara här. Sakta sakta går jag sönder. Försöker reparera. Går sönder igen. Om och om igen. Men hur många gånger kan man laga något som är trasigt. Hur mycket kan man låtsas att det är helt när det egentligen känns som att allt är i tusen bitar. Hur vet man vart man hör hemma när man inte vet vad som är hem.

Älskling, det ska vara du och jag mot världen

Han är inte som alla andra.
 
Jag var helt säker på att han var. Det var väl därför jag inte brydde mig. Uppskattade. Så som jag har blivit behandlat förr och blivit sårad, jag var inte den personen längre. Jag var förändrad, självsäker och gjorde precis vad jag själv ville. Utan att bry mig om de runtomkring. Alla ville ha mig och jag älskade det. Tvärtemot hur det brukade vara var jag nu den som hade kontroll. Trodde jag. Det var precis tvärtom. Så som jag agerade, det är inte kontroll eller makt, det är tvärt emot. Att vara svag och osäker. Jag var så osäker. Allt jag behövde var bekräftelse. Och jag fick det. Jag fick hur mycket bekräftelse jag ville. På helt fel sätt.
 
Men han var inte som alla andra.
 
Och när jag väl såg det.
 
Alldeles för sent

Ghosts

Det känns som cancer. Som äter upp mig från insidan. Jag kan känna varenda cell gör ont. Men ingen skulle tro mig, ingen skulle lyssna. Vem skulle bry sig, eller ta mig på allvar? Men det är på riktigt, jag kan ju känna det så starkt. Jag dör men jag vet inte varför. Är det som ingen kan se mindre verkligt?

Waiting game

Im so sick and tired of waiting around
Ever since I met you
All I have been doing is putting myself on hold
and waiting 
Waitng for you to come trough
Waitng for things to come trough
Im waiting
Waiting 
Waiting
Propably my own fault
For not taking responsibility myself
Obviosuly
At least that is what you would say
But are we not two
Two people in this together
Im either the lonliest girl in the world
Or the most loved one
But if I had it my way
And not your way
I would not be close to where I am right now
Waiting around
Whiping my own tears
For what

1 year

Happy anniversary Johanna. Happy jävla anniversary. Varför kan jag inte bara vara lycklig med livet? Varför kan jag inte bara nöja mig? Eller varför kan saker och ting inte bara falla på plats? Jag är så jävla olycklig med allt. Allt. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Ingenting är som det ska vara och allt känns omöjligt. Det är väl inte meningen att livet ska vara såhär.. Det känns som jag kämpar och kämpar i movind. Jag kommer ingenstans längre. Idag har varit en utav de värsta dagarna någonsin. Och jag är helt jävla ensam.

Breaking point

Vart är jag. Vem är jag. Vad gör jag. ?????
 
I have been stuck in the same place for soon to be a year. And im not getting anywhere, am I. Walking around, waiting for something to happen. Decisions to be made. For me. Or by me? Im not sure. Something needs to happen. Soon. Now. I cant stand around waiting anymore, I cant be unsure about where I am heading anymore. Im sick of not knowing. Im sick of waiting. Im not even sure what I am waiting for anymore. 
Breaking point has to come soon. It has to come now. I cant live like this anymore. 

All those small things//never satisfied

And I love him for all those small things he does. That he might not even think I will notice. Like cleaning up the room before I arrive, or changing to fresh sheets. Putting those veggies in the fridge. All those small simple things, the more I think of them the more it matters.
 
 
And yes, I might ask for to much, and yes I might be demanding and needy. I know it, but I mean so well. And he never says a thing. Never one single complain. Sometimes I look at him and think for myself how can I possibly be so lucky? What a cliché right.. Next minute I despise him for not living up to the dreams and wishes I paint in my head. But I will know he would do anything I ask.. But I just can not bare myself to ask for more that is already more than enough.

Om att aldrig bli nöjd

Kräftonet älskar att röra på sig. Vare sig det är genom att resa, idrotta eller flytta runt så behöver Kräftonet byta miljö och se mycket och olika saker – ofta. Deras växlingar mellan känslor sker långsamt men när de väl tränger igenom ytan vill Kräftonet tala om det för hela världen. De vill också gärna att deras miljö, eller livsstil, ska spegla hur de känner sig, vilket gör att de gärna byter miljö plötsligt eller bor på flera platser samtidigt. De är äventyrssökande individer som ofta kan verka lite hemliga på ytan, men kanske bara för att de i hemlighet drivs av att få överraska. De kan uppfattas som blyga men har ett stort behov att visa upp sina talanger, som inte sällan är av fysisk natur, för andra.
 

Att aldrig bli nöjd. Aldrig hitta en fast punkt att stanna på. Leva i nuet och bara andas. Vara glad för stunden. Lycklig. Måste ständigt sträva efter något nytt. Aldrig stanna upp. Stress. Bom så föll jag.

Och imorgon är min födelsedag

Somnar ensam i min queen size bed. Vaknar upp lika ensam. Läser ett meddelande 'I'm home now baby, night.' 03.50. Gäspar. Tar en dusch, smörjer omsorgsfullt in mig i en utav mina många krämer. Går igenom mina rutiner extra noga. Lagar frukost, sätter mig i solen och försöker njuta av stunden. Väntar. Det är extra varmt idag. Mitt i vintern men säkert än 25 grader i solen. Kollar mig i speglen. Har fått fräknar på näsan.
 
Jag har inte vart den lättaste på sistonde. Men att konstant bli besivken gör de flesta en aning bitter. Kanske är det bara jag försöker jag intala mig själv. Jag som har alldeles för höga förväntningar. Crazy proposals and wishes. 'Constantly killing the mood with your crazy proposals and wishes.' Medvetet försöker jag tämja på gränserna för att få något tillbaka. Bara visa mig något. Något litet. Inga fler ord snälla.
 
Jag går och lägger mig ensam igen. Hoppas. På vadå? På mina drömmar och förväntningar? Ska man nöja sig och aldrig behöva be någon och bevisa? Jag ber väl inte om så mycket? Eller. Jag väntar. Att hoppas in i det sista. Och imorgon är min födelsedag.

On the bathroom wall I wrote I'd rather argue with you than to be with someone else

Jag har börjat drömma om dig igen. Senaste veckan har jag vaknat nästan varje dag av att hjärtat slagit trippla slag och det är svårt att andas. Som när jag såg dig på gatan för ett tag sedan. Svär att alla runtomkring mig kunde höra mina hjärtslag när jag äntligen stannade efter mitt marathonlopp för att du inte skulle se. Han kollade på mig och frågade vad som precis hänt, jag kunde inte förklara någonting.

Att växa ihop eller att växa isär

Dom klippte mitt hår idag. Kort. Som en liten pojke. Erik 11 bast. Har alltid drömt om det där guldiga Victoria's secret lockarna. Stirrade på mig själv i speglen. Hade en utekväll planerad, enda lediga kvällen på hela veckan. Ringde och sa att jag inte kunde komma. La mig ner undertäcket och bara grät och grät. Lilla pojken gråter. Åt en hel brieost. Ja jag skrev rätt, var och köpte en såndär rund fet jävel, inte ätit ost på flera månader. Och en påse vinäger chips som jag köpte för 2 dollar på rea. Och en halv burk chokladglass. Listan kan göras längre. Jag bara va med mig själv en hel kväll. Minns inte senast jag haft tid för något sånt, alla bara drar och sliter i mig finns ingen tid att tänka. Så ikväll har jag tänkt, för första gången på länge. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Och jag kan inte somna.
 
Håret kommer jag över. Det växer väl förr eller senare. Han sa att han kan köpa extensions till mig, att jag är den vackraste han någonsin träffat och att det inte spelar någon roll ändå för jag är vacker på insidan. Jag svarade "whatever" och la på luren. Jag tror jag älskar honom och jag tror jag behöver honom. Eller. Jag vet inte om jag ser vår framtid ihop och vad är det då för mening med att vara vi. Om jag inte kan föreställa mig resten av vårt liv ihop, varför ska jag då slösa min tid. Har alltid sett det så, föralltid eller inte alls även om saker och ting förändras på vägen. Vi kommer få så vackra barn säger han till mig. Jag ler och ger honom en kyss. Håret kommer alltid växa, men vad händer med oss?

Lycka

Det kan inte vara såhär för alltid. Och det är det som skrämmer mig. Jag är livrädd. För jag vet att någon gång så kommer verkligheten komma ifatt mig. Jag sprang ifrån den, fick ett ordentligt jävla försprång. Det var som att jag fick ett helt nytt blankt kapitel och jag kunde verkligen skapa precis det jag ville ha. Förvånansvärt nog så blev det så bra. Skrämmande bra. Senaste månaden har flygit förbi som en dröm, jag vågar inte ens tänka tillbaka. Fjärilar och bergochdalbanor. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka en sekund, känna efter hur jag mår.
 
Tänker jag tillbaka för långt är jag rädd att jag kommer minnas. Och jag vill inte minnas jag vill bara skapa nytt och aldrig komma hem. För jag mår ju så bra. Stå på ett dansgolv mitt i natten omringad av vänner som aldrig har gjort dig något ont, utan bara skrattar och lägger armen om dig när eran favoritlåt kommer på. Vakna upp till de vackraste bruna ögonen. Hålla handen framför alla och få höra varför det är just du.
 
Så stannar man upp för en sekund och tänker. Släpper glaset med vodka lime, torkar av mascaran och kryper ner under sitt eget lakan. Jag kan fortfarande falla. Lycka kan omöjligt vara för evigt. När som helst kan det ta slut. Det måste ta slut, det har gått i medvind alldeles för länge nu.
 
Så tillåter man sig själv att tänka. Jag är faktiskt lycklig, jag har aldrig mått såhär bra. Snart smäller det. Jag förtjänar inte att må såhär bra. Är jag tillräckligt stark för det här? Så sitter man där, livrädd och ensam mitt i natten. Och det som skrämmer än är inte något farligt. Utan faktiskt lyckan själv.

Krossade drömmar och ett krossat hjärta

En gång så fick jag mitt hjärta krossat. Sådär stort så att jag inte trodde att jag skulle överleva. Bokstvligt talat. Men det var då och nu är det så längesen att allt jag minns är suddigt. Jag läkte, sakta, utan att jag riktigt märkte det själv. Men så hände det en gång till. Fast den här gången var det inte han som krossade mitt hjärta, det var jag som krossade mitt eget. Och hur ska man reparera sig från det då? Hur ska man förlåta sig själv? Kunna gå vidare från sig själv? Valet mellan dina drömmar och din kärlek. Det är ett val som ingen människa borde få göra. Mitt hjärta slits itur. Av ingen annan än mig själv. Aj.

@$)=(=()=&/%&%€%€"12

Igår ekade orden 'jag älskar dig' i hela min kropp, men jag saknade modet att viska det högt. Idag säger han att dina saker står packade i lådan för dig att hämta. "Ska det vara så här kan vi lika gärna göra slut på riktigt." Ett gräl, och jag stormade ut. Ett enda. Om jag, vi, är redo att upphöra vara vi över ett enda andetag. Om vi inte är värt det. Då är vi fan inte värda någonting alls tillsammans i hans ögon. Och då är jag bara glad om han menar allvar. För ska det vara så ska det var på riktigt och då är man värda så mycket mycket mer.

Ingenting känns lika viktigt längre

People do insane shit when they’re in love.

To keep it, to retrieve it and to have it for themselves only.


Jag minns varenda ord vi sa.

"Jag kommer aldrig någonsin komma över dig."
"Jo, du måste bara hitta någon som är bättre än mig."

Even though you don't love me


Insomnia..


"För henne kunde det nog egentligen vara vem som helst, men för dig kändes det verkligen som att det var jag och ingen annan."

Idag är jag sjuk

Det här med tandborstreglen är nog en väldigt viktig regel för mig. Jag har bara träffat en människa i mitt liv då jag hellre valde hans tandborste framför min egen, det var fint.

"Framför en står en person och pratar, någon som man verkligen önskar väl, men ingen som man vill dela sin tandborste med. Det är en bra regel för mig. Tandborsten. Om jag verkligen tycker om så är jag beredd att göra rätt mycket som att exempelvis dela en tandborste. Jag kan åka på semester med en tandborste. Det är liksom då navelluddet blir lite gulligt och ögonkråkorna från herr Blund är söta."

You wanna be high for this

Fan vad trögt det går att skriva för mig, känner mig helt tom. Min dagbok har inte fått en enda ny rad sen flera månader tillbaka. Tom är jag är, varken bra eller dåligt, känns bara ovant. En hel sommar stängde jag av så mycket känslor bara för att orka ta mig igenom den. Det gick faktiskt bättre än förväntat. Det är farligt att sitta hemma en lördagkväll, min första ensamma lördag sen jag minns inte när, man börjar tänka så mycket. Varför jobbar jag tidigt imorgon..

Kommer på mig själv med att sakna alldeles för ofta nu förtiden. Men jag är alldeles för stolt för att säg något. Större chans att jag förlorar något på det än att jag vinner något, så varför ta en sådan risk då? Men jag har bestämt mig att någon gång snart, innan det blir för sent, ska jag berätta. Berätta vem han är för mig och vad han gjort med mig.


Tidigare inlägg
RSS 2.0