almajohanna

Det kan inte vara såhär för alltid. Och det är det som skrämmer mig. Jag är livrädd. För jag vet att någon gång så kommer verkligheten komma ifatt mig. Jag sprang ifrån den, fick ett ordentligt jävla försprång. Det var som att jag fick ett helt nytt blankt kapitel och jag kunde verkligen skapa precis det jag ville ha. Förvånansvärt nog så blev det så bra. Skrämmande bra. Senaste månaden har flygit förbi som en dröm, jag vågar inte ens tänka tillbaka. Fjärilar och bergochdalbanor. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka en sekund, känna efter hur jag mår.

 

Tänker jag tillbaka för långt är jag rädd att jag kommer minnas. Och jag vill inte minnas jag vill bara skapa nytt och aldrig komma hem. För jag mår ju så bra. Stå på ett dansgolv mitt i natten omringad av vänner som aldrig har gjort dig något ont, utan bara skrattar och lägger armen om dig när eran favoritlåt kommer på. Vakna upp till de vackraste bruna ögonen. Hålla handen framför alla och få höra varför det är just du.

 

Så stannar man upp för en sekund och tänker. Släpper glaset med vodka lime, torkar av mascaran och kryper ner under sitt eget lakan. Jag kan fortfarande falla. Lycka kan omöjligt vara för evigt. När som helst kan det ta slut. Det måste ta slut, det har gått i medvind alldeles för länge nu.

 

Så tillåter man sig själv att tänka. Jag är faktiskt lycklig, jag har aldrig mått såhär bra. Snart smäller det. Jag förtjänar inte att må såhär bra. Är jag tillräckligt stark för det här? Så sitter man där, livrädd och ensam mitt i natten. Och det som skrämmer än är inte något farligt. Utan faktiskt lyckan själv.