almajohanna

Jag har tänkt på en sak. Det är så jävla orättvist att något som betyder hela världen för dig och du inte betyder ens ett gruskorn för honom. Någon som du älskar av hela ditt hjärta bryr sig inte ens om att slänga ett ögonkast på dig när han går förbi. Någon som ditt hjärta skulle brista för om han var olycklig eller var ledsen bryr sig inte ens för att ta reda på om du mår bra. Någon som du tänker på största delen av din vakna tid, och när du sover med för den delen, har inte skänkt dig en tanke på flera veckor.

När bara en känner då känns det som att hjärtat ska sprängas av så mycket kärlek och så mycket sorg.

Varför kan inte alla tycka lika? Älskar du så älskar jag, hatar du så hatar jag. Varför är det så svårt att få känslor att vara ömsesidiga? Jag tror det är för att man ska uppskatta de vackra känslorna så mycket mer, för när det väl händer att båda känner samma då känns det som att hjärtat ska sprängas av så mycket kärlek men också så mycket lycka. När man har glömt bort hur kärlek kunde kännas, då känns det så mycket mer när man plötsligt kommer ihåg.