almajohanna

Jag förlåter folk alldeles för lätt. Visst tror jag också att nyckeln till lycka är att kunna förlåta, för vem mår bra av att gå runt och vara arg på någon man tycker om? Men man kan väl inte förlåta allt? Vissa saker går inte att förlåta. När ens hjärta krossas på mindre en en minut och man skämms så mycket för att berätta för någon att man knappt vågar tänka tankarna själv. Vem fan förlåter något sånt? Jag blundar för allt det hemska som om det aldrig funnits utan ser bara allt det fina vi upplevt. Vissa saker ska som sagt inte förlåtas, men varför kan jag inte bara gå vidare och lämna det bakom mig? Varför håller jag fast vid något som borde vara över. För att jag hoppas att allt ska bli som det var. Jag har inte kännt mig riktigt lycklig på hela vintern, jag väntar fortfarande på att mitt sår ska läka. Kanske gör det det om jag förlåter. Men jag har ju redan förlåtit? Och det spelar ingen roll vad jag säger för det är ändå alltid jag som har jag gjort fel, vad jag än säger så får du det på ett eller annat vis att till att det är mitt fel. Och visst du säger att jag överreagerar, men för att övereagera, måste det inte finnas något att reagera på då?

I believe we place our happiness in other people's hands
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned
I believe you don't know what you've got until you say goodbye