almajohanna

Jag är en jävligt känslig person. Jag blir väldigt lätt ledsen, arg och irriterad. Om jag blir bortglömd, någon säger något som jag inte vill höra eller om jag inte får som jag vill. Det samma gäller att jag blir väldigt lätt glad och lycklig. När någon påminner en om att man tänker på mig, gör något extra för min skull eller bara skickar ett sött sms och jag skuttar runt på moln hela dagen. Jag har extremt lätt för att visa känslor, både bra och dåliga och jag tror man märker direkt på mig om något är fel och jag är inte rädd för att säga det. Detta gäller endast för människor som känner mig väl, som jag vet vad jag har och är trygg med. Jag är en sådan person som hellre har få riktigt nära vänner en en massa ytliga festkompisar. Om jag någon gång gråtit inför en vän kan de känna sig speciella, för jag gråter aldrig inför främmande, det funkar inte. Jag har dock väldigt lätt för att gråta när jag är ensam, speciellt på kvällar. Om någonting går riktigt fel får jag ofta ångest attacker och kan inte andas utan bara ligger och skakar, någonting som min pappa och ex pojkvän fått erfara ett par gånger. Ofta har anledningen också varit pågrund av dom, mest för att de är några utav de personer i världen som jag älskar mest. Jag har också väldiga humörsvägningar och kan ena stunden vara super glad för att andra sekunden vända helt och börja storgråta eller skälla som en galning. Jag blir väldigt lätt deprimerad om någon i min närhet sviker mig på ett eller annat sätt, jag är inte den personen som bara säger fuck u jag behöver inte dig, jag kan gå vidare? För jag kan inte gå vidare, jag har väldigt svårt för att släppa taget om människor och jag fäster mig väldigt lätt vid nya. Jag har inte vårt för att få känslor och börja bry mig om personer. Jag förstorar ofta upp saker. Det är bara personer som står mig väldigt nära som vet hur jag är.

Men vad är egentligen bäst? Att vara den här känslokalla personen som bygger upp murar kring sina känslor och inte låter någon komma nära. Aldrig gråter, aldrig lyser av lycka. På ett sätt måste det vara så himla skönt att aldrig bli sårad, aldrig gråta så det känns att hjärtat ska brista, utan bara flyta med och inte bry sig om något än sig själv. Så jävla skönt. Men å andra sidan, vem vill egentligen vara så. Visst det känns aldrig som om livet håller på att gå under, men du går ju miste om alla underbara känslor när man blir sams och är den lyckligaste personen i världen. Att kunna känna empati för någon kan ibland vara en utav de bästa känslorna i världen dessutom. När jag tänker efter är det nog värt att vara världens känsligaste människa, för känslor är inte bara skit. Eller?